Fortsättning på novellen
Fem minuter senare körde ambulansen in på skolgården och jag gick ut för att möta upp sjukvårdarna och visa vart hon låg. De la långsamt och försiktigt upp henne på en bår och lade sedan in henne i ambulansen innan de frågade om jag ville åka med. Tyst satte jag mig bredvid Alexandra och tog hennes hand i min, men den hängde slappt.
- Nej, jag vill ju inte säger jag, skrek Alexandra.
- Men kom igen då det kan bli roligt, sa jag.
- Vad är det du inte förstår? Jag vill inte, fortsatte hon att skrika åt mig.
- Snääälla kan du inte göra det för min skull? Bad jag samtidigt som jag närmade mig henne.
- Ett nej är ett nej kan du inte förstå det, sa hon och puttade bort mig. Jag gick återigen mot henne.
- Sluta låt mig vara, sa hon och knuffade till mig.
- Jaha är det såhär du ska ha det, sa jag och putade till henne. Det var då hon föll.
Jag kände hur någon puttade till mig lätt på armen, det var en av männen som körde ambulansen som talade om för mig att vi var framme och det var dags att stiga ur. Samma sjukvårdare som hade hämtat Alexandra på skolan bar nu ut henne på båren och gick in på sjukhuset, sakta gick jag efter dem. En snäll sköterska talade om för mig att det skulle ta en massa prover för att se så att allting stod rätt till. Det fanns inget jag kunde göra, så jag satte mig ner i vänthallen. Där satt en hel drös med människor som var sårade och sjuka på olika sätt, precis som mig satt de i sin egna lilla bubbla. Alla andra var uteslutna. Det enda jag kunde tänka på var om hon skulle klara sig. Allt var mitt fel.
