Sanningen från mitt perspektiv!

Jag visste ju så väl att jag kände nåt, men jag kunde inte sätta ord på vad det var. Sen får jag höra de här och då vet jag alldeles precis vad det är jag känner, men då är det ju fanimej redan för sent. Insikten landar där inom mig, hårt, kallt och besinningslöst. Det är såhär jag känner alltså. FAN! Jag faller sakta i bitar och du kommer inte finnas där för att plocka upp dom åt mig när jag inte klarar det själv längre....
 Att man kan bli så himmelens svartsjuka på bara några få minuter, vad är felet med mig egentligen?

-Deras uppgift i år är att skita i allting vi sagt, vi ger upp till slut