Sanningen från mitt perspektiv!

Jag har ingen aning om iaf just du kommer läsa det här. Och ärligt talat känns det inte längre så viktigt. Men jag känner ändå att jag på ett eller annat sätt måste få ur mig det här. Så jag kan börja på ett nytt kapitel i mitt liv.
     För du hade mig så fast redan förra gången vi höll på med det här (vad det nu är för nåt?) och vad hände då? Nu har du  mig så jäävla fast igen! Ändå får du mig gång på gång att tvivla. Du får mig att tvivla på både mig själv och du får mig att tvivla på hur vi står i förhållande till varandra (om man nu kan kalla de förhållande?). För, för varje gång du gör så mot mig, så ger du mitt självförtroende en liten törn och jag kan inte ta mycket mer. Egentligen har jag nog för länge sen nått gränsen för vad jag kan ta. Men ändå ligger jag i skiten och krälar för att jag hoppas på en förändring från din sida.

En förändring som aldrig verkar komma. Trots det sitter jag här dum som jag är och hoppas. Fast jag ju ser att förändringen inte kommer. Är de då meningen att jag ska må dåligt dygnet runt pga att du beter dig som du gör? För du måste ju inse att jag inte är känslokall. Men du visar inga tecken på varken de ena eller det andra. Ena sekunden är du jätte på och andra sekunden behandlar du mig som luft. Nu sätter jag ett slut på det här. Antingen så får du agera på riktigt eller så säger jag upp kontakten helt. Du ska inte få den tillfredställelsen att få mig att må skit. Då har jag bättre saker för mig.

För du finns just nu i både mitt hjärta och mina tankar dygnet runt och det ska till mycket för att ändra på den saken.... <333