Sanningen från mitt perspektiv!

Men jag tror att jag skulle kunna göra det ett litet tag iaf. Med dig. Because you lift me up to higher grounds for a few minutes and then, you can take me down just as fast. But that's what I love about you, because you can make me so upset, but all that does'nt matter when you lift me up and make me feel so damn good that only you can make me feel...
I love you. That was really all I wanted to say...

Och du ringde och allting slutade galet. Bra galet, inte blev nånting som jag hade trott inte. Ni får tycka vad ni vill. Jag gör de som gör mig glad just nu och jag mår bra av det!

Och nu sitter jag här och önskar inget mera än att du skulle ringa igen. Samtidigt som jag inser precis vad det skulle innebära om du ringde mig, jag vet precis hur jag skulle reagera precis när du ringde och jag vet hur dagarna efteråt skulle se ut, vilket helvete jag skulle orsaka mig själv. Ändå önskar jag så innerligt att det var just DU som ringde mig just nu...
"Girls just want somebody who wants them back" well...in some cases thats just not enough. Jag vet inte, someone who wants them back är ju iofs ganska resonable eftersom det innebär att man vill ha den andra parten, men när de inte är så då? Usch, jag får huvudvärk av det här. Ge mig nu en vecka med kul och inte såna här jobbiga tankar...

Här är utkasten till mina självporträtt, kritik av alla slag välkommnas :) 

Mur
Jag är en vägg, en tjock mur
Du måste slå hårt för att bryta ned mig
Jag står fast, på samma ställe
Går inte att rucka på i första taget
Men till slut kommer du med släggan
Släggan som bryter ner mitt försvar
Som bryter ner muren som är jag

 Stöttaren
Stöttepelaren att luta sig mot
Den viker sällan
Finns alltid där som bot
En pelare för den som gått i fällan
Sviker aldrig den som behöver luta sig mest
När allting är pina och pest
När det blir för tungt och det börjar svikta
 Reser den sig snart igen
För vem behöver män?
Den reser sig med hjälp av den som lutat sig
Reser sig med hjälp av en äkta vän

Och jag läser och blir nostalgisk och ser bilderna och tänker tillbaka. Kan jag verkligen klara av det här nu? Kan jag klara av situationen som den är eller kommer jag ligga där och kräla igen? För jag vill ju klara av det! Jag vill stå upp och vara stark för en gång skull, vill inte att allting ska vara så svårt. Vill känna samma sak som jag kände då när jag skrev allt det där, när jag bara njöt, please give me that again? Fast samtidigt inte...jag vet inte..

And please don't pretend it never happen, because you know just as much as me that it actually did. All of it, even though you want to erase it...
För du är inte den enda som önskar man kunde få saker ogjorda, åh nej du skulle bara ana. Klart att jag också skulle vilja inbilla mig sånt men de stämmer ju inte för fem öre bara för att man försöker inbilla sig det. Haha, just deal with and then get over it instead? How hard can it be? Oooh wait sorry....it can be sooo damn hard I know, but keep trying!

Tänk att de kan hända så mycket på en vecka. För exakt en vecka sen var ingenting som det är idag. Gud vad sjukt livet kan vara. Vad världen kan vara liten och vad mycket man inte alls kan ana ibland. Känslor folk har, eller hur människor reagerar i vissa situationer. Oväntade saker som man aldrig trodde sig få höra och en massa annat. Ja att en vecka kan vara så full av oväntade saker helt enkelt. Jag som trodde jag skulle få lugn och ro nu ett tag framöver, men nix så blir det förmodligen inte alls det, snarare tvärtom. Welcome to the real life Julia!

Någon frågade mig om mitt liv var enkelt, för att slippa frågor svarade jag ja, fan heller att det är enkelt! Men jag behöver icke göra det mer komplicerat än vad det är iaf, det räcker med spänning i min vardag nu, tack!

Fel fel fel. Skriker det i mig. Inte så här det ska vara ju... Varför måste jag krångla till det så i min hjärna, kan det inte bara vara enkelt? Nej apperently not... And that's to bad. Måste prata med Jennifer, need some help! And I need to deal with this fast!

Aj. Nu gör de sådär ont igen. Nästan så att tårarna kommer tillbaka. Jag klarar inte av att se de, samtidigt är jag som besatt. Sjuuukt! Och jag vill inte känna såhär. Jag vill bara le och vara glad och låtsas som ingenting men de går inte riktigt. Åååh, du förstör mig inifrån och ut, kan du förstå det??
Har i övrigt snackat med Pernills en himla massa ikväll, mysigt! Igår blev det dubbla simpass och köp av ny telefon och den skippade träningen igår tog jag igen idag...

Lyckopillret kom tillbaka, bara boom går inte ens att kontrollera det längre. Dessvärre vill jag kontrollera det. Jag klarar inte av att vara såhär glad när jag har vänner som mår skit, vad är det för fel på mig? känner jag. Jag vill inte att mina vänner ska må skit och jag blir påverkad när dom gör det. Det värsta jag vet är att man ser hur dåligt dom mår men inte kan göra ett dugg åt saken. Att höra mina vänner gråta i ändra änden telefonen eller bara titta på dom och se hur dåligt dom mår och veta att jag inte mycket kan göra för att det ska bli bättre, det är hemskt. Men jag vill åtminstone att dom ska veta att jag finns där för dom och älskar dom och jag hoppas att det ibland kan räcka.
Puck, jag finns här för dig och jag älskar dig, kom till mig och prata, jag ska åtminstone försöka lyssna och finnas där. Jag har sagt det förut men jag säger det igen, för jag tycker det är viktigt att du vet!

Att kunna lita på en annan människa är något som är väldigt viktigt för mig. Att ha människor i min omgivning som jag vet att jag inte riktigt kan lita på till hundra procent är något jag tycker är jättejobbigt. Jag har sagt det förut och säger det igen, jag tycker det är jättejobbigt att umgås med människor där man hela tiden måste tänka på hur man beter sig, vad man säger och gör. Ibland måste man få släppa kontrollen när man är med sina vänner utan att det ska leda till något dåligt.

Men att kunna lita på någon betyder också att man ska kunna betro denna människan med sina hemligheter, sina känslor och annat som händer i ens liv. Att lita på att denna människan inte för allt man säger vidare till alla andra sina vänner. För då blir det otroligt svårt att lita på denna så kallade vän.

Att hålla ordet när man har bestämt något är också en del av innebörden i ordet tillit för mig. Om man bestämmer något men personen ifråga aldrig håller det man bestämt blir det genast mycket svårare att lita på att "vännen" dyker upp nästa gång man bestämmer något och inte bara när det passar en själv.

Och till sist vill jag bara säga att jag älskar alla mina underbara vänner, som jag vet att jag verkligen kan lita på! <3

Hur långt får man gå innan ens ord räknas som kränkning? Hur långt får man gå innan de man säger räknas som förtal? Hur långt får man gå innan det man gör får allvarliga konsekvenser? Ja det kanske är något man bör titta upp ordentligt innan man uttalar sig allt för mycket om alltför många människor. Om man ljuger ihop allt för mycket kommer man till slut ha svårt att hålla reda på alla lögner. Vänta bara tills någon med riktigt kort stubin upptäcker vad du gör och bestämmer sig för att åtgärda problemet. Då kanske det inte är lika roligt längre. Så tänk en gång extra innan ett uttalande, innan ett publicerande av ett blogginlägg eller andra saker du sätter dig in i.

Hur långt vågar du gå? Och hur långt kan du gå innan du har gått för långt?

Första fredagen på länge som jag kommer hem på eftermiddagen och inte är helt slut och egentligen bara skulle vilja slänga mig i sängen, istället för att vara med kompisar eller umgås med familjen. Känns skönt att ha lite energi kvar. Men ikväll blir en lugn kväll för imorgon blir det upp tidigt så jag är i norrtälje vid elva tiden hade jag tänkt mig. Anyways, anledningen till att jag tror att jag är piggare på eftermiddagen är nog mycket tack vare den sköna solen som kommit. Dels har jag varit ute en hel del den här veckan, riktigt skönt ju! Och sen så blir man ju faktiskt allmänt pigg och glad när det är ljust ute när man vaknar och att de fortfarande är ljust när man kommer hem på kvällen. Håller ni inte med?

Det är kul. Kul att folk hör av sig och säger, kan vi inte dra ihop ett gäng ett träffas. Det som är mindre kul med att folk hör av sig och säger kan vi dra ihop ett gäng och träffas är att dom hör av sig till mig för att dom litar på att det är jag som kommer "dra ihop" det där gänget. Och ja, jag tycker det är roligt att stå och fixa. Duka fram grejer och se när dom andra njuter av det jag har lagat/bakat och att jag fixar iordning åt alla. Det är roligt att "känna sig vuxen" ibland. Men det är inte roligt att varje gång, hela tiden vara den som fixar. Ibland är det skönt att komma bort till någon annan och vara den som får saker serverat. Slippa springa runt och aldrig riktigt kunna slappna av. Så därför tänker jag inte längre ställa upp på det, säg att ni vill göra nåt, men gör nåt åt saken då också, sitt inte bara och vänta på ett telefonsamtal eller sms där jag säger när ni är välkommna.
Inget illa ment mot mina vänner, för jag hoppas dom vet att dom alltid är välkommna hem till mig, men ibland blir det lite för mycket även för mig.

Vemodet gick väldigt raskt och plötsligt istället över i förbannelse. Hur fan ska jag kunna sova nu? Förstår mig inte på hur vissa människor funkar...? Jag är otroligt jävlarns glad över mina vänner i denna stund och speciellt över en vän som varit saknad ett tag men är tillbaka sen några veckor :) Jag älskar er! <333

En glad och bekymmerslös Julia på väg mot Falun...

Vemod var känslan. Hela dagen har varit vemodig och det blev inte bättre när jag kom hem. Jag är glad över att höra från R igen, lite småsur på att han inte kan yttra ett ord och vad de gäller den tredje så har jag just nu ingen aning. Vad händer med mitt känsloregister?
Det var bra att gå på stan idag, både bra och inte. Allt kom till ytan, jag kan ju för fan inte glömma nånting! Ska det vara så svårt för hjärnan att radera något?
Nånting kom bra ur kvällen iaf, pratade i massor med Unna och det var skönt. Jag finns alltid här om du vill prata, glöm inte det!

Jag ska avslöja en sanning. Biig secret...Haha, nu blev ni nyfikna va? Jag kan alltså inte dricka kaffe utan att lämna kvar minst två centimeter på botten av koppen. Det är som en tvångstanke, för det första tycker jag oftast att kaffet är kallt innan jag hunnit till botten och sen så bara gåår det inte att dricka upp det sista. Det sitter en spärr där, drick inte sista kaffet! Därför har jag nu både dragit i mig min kopp kaffe och den som Jennifer lämnade kvar med ett halvt kilo socker i (A) och kommer nu inte kunna sova på hela natten ^^

 

Och jag bryr mig fast jag inte borde. Gräver upp saker som jag borde gräva ner. River upp gamla sår som jag inbillar mig själv har läkt, ha ha. Man kan ju alltid gå och inbilla sig det. Men känslorna finns kvar. Såren är nog inte riktigt läkta. Allt är inte under jorden. Men de borde vara så! För jag borde kunna släppa de, göra annat och gå vidare. Vad är annars meningen med allt?

Och jag erkänner att jag saknar att kunna prata med dig, för i helvete, vi var inget man bara slängde bort. De blev tydligen så iaf...

Sova var det, yeah right gick bra med den saken. Och varför bryr jag mig ens om de, börjar snoka och vill veta mera så fort jag ser det. Kanske för att jag vet att de snart är ett år sen första gången, för ett jag blir nostalgisk. Men jag har ju lagt de åt sidan, inte igen. För de andra så är jag inte samma person som du lärde känna då. Nej det är inte samma Julia som de var då, mina värderingar har ändrats. Jag kan se saker på ett annat sätt, se till och ha kul medans man kan. Som min vän Pernills så ofta säger, lev livet nu och inte när du ligger på din dödsbädd. Kanske är de det jag någonstans långt inne hoppas på, att du ska se att jag har förändrats och de ska få din uppmärksamhet. Fast samtidigt vill jag absolut inte slösa ett år till på skiten, gräva ner mig i något som inte leder någon vart, när jag istället kan vara ute och roa mig...