Sanningen från mitt perspektiv!

Blev ett rätt långt inlägg men det är hela sista delen. Här kan du läsa första delen och andra delen här
- Ska vi inte göra det då? Sa jag glatt.

- Kan vi inte vara hemma ikväll och titta på en film bara, sa hon oberört.

- Det är fredagskväll och du vill sitta inne och titta på film? Sa jag och var nu lite lätt irriterad. Vi hade ju inte varit ute på så länge.

- Ja är det något fel på det? Svarade hon mig kyligt. Jag kände vart det här var på väg.

- Jag tänkte det kunde vara kul att hitta på något annat för en gångs skull bara, sa jag.

- Jaha vad menar du med det där då? Sa hon och jag kunde höra att hon började bli arg.

- Jag menade ingenting, tyckte bara det kunde vara kul att komma ut, sa jag och höjde rösten något.

- Gå ut då om du så gärna vill jag stannar hemma, sa hon och hade nu börjat skrika.

- Jag går ju självklart inte utan dig, sa jag samtidigt som jag öppnade dörren och vi steg in i den folktomma korridoren.

En timme senare talade den snälla sköterskan om för mig att de var klara med proverna. Jag fick gå in till henne men hon var fortfarande inte kontaktbar. Det stod en fåtölj bredvid sängen och jag satte mig ner i den. Jag tog hennes hand igen och höll den hårt. I en timme satt jag där och det enda jag kunde tänka på var att jag önskade få dagen ogjord. Allting var mitt fel. Om det inte vore för mig så hade hon aldrig legat här. Hade jag inte tjatat så på henne hade vi suttit hemma i soffan nu. Istället satt jag bredvid henne i en sjukhussäng.

Efter ytterligare en halvtimme känner jag hur det kramar tag om min hand. Jag måste ha slumrat till men när jag tittar upp så har Alexandra vaknat upp. Hon kisar mot mig och när hon ser vem det är så ler hon ett litet leende mot mig.

- Gissa vem det är, säger jag och lägger händerna framför hans ögon.

- Kan det vara min älskling kanske? Sa han till svar och drog ner mig i hans knä.

- Vad gör ni för något? Frågade jag och satte mig tillrätta.

- Sitter här och pratar om vad som händer ikväll bara, sa han.

- Jasså ska ni ut som vanligt eller? Sa jag och vände mig till hans kompis.

- Jo de flesta ska nog till parken ikväll, svarade han och log mot mig.

- Okej roligt, svarade jag men var måttligt intresserad. Jag hade planerat för en myskväll hemma.

- Ska vi gå och hämta grejerna i skåpet, sa han och klappade mig på knäet. Jag reste mig upp och tog honom i handen när vi började gå.

- Vi kan ju hänga med dem andra ikväll, sa han.

- Jo skulle vi väl kunna, sa jag lågt.

Allt kom tillbaka till mig när jag låg där. Jag kom ihåg hur jag hade hamnat här. Han log mot mig och höll hårt i min hand.

- Hur känns det? Sa han med mjuk röst.

- Det gör ont i huvudet, svarade jag efter att ha känt efter lite.

- Du har fått en hjärnskakning men annars är allt bra, sa han snällt till mig.

- Stannar du här med mig, frågade jag honom och ville det verkligen. Han nickade sakta till svar.

- Förlåt det var absolut inte meningen att göra dig illa, viskade han fram och såg på mig.

- Förlåt själv jag skulle inte ha börjat skrika på dig, sa jag.

- Så du är inte sur då? Sa han och tittade ner i golvet.

- Nej självklart inte, sa jag. Jag tvekade en stund innan jag yttrade mig igen.

 - Jag älskar dig Hampus, sa jag sedan och tryckte hans hand.

- Jag älskar dig med, sa han och log mot mig.