Sanningen från mitt perspektiv!

I fredags och igår var såna där dagarna då jag bara var totalt slutkörd, men kände att jag helst av allt hade velat åka hem till dig och bara ligga framför en film och mysa, säga ingenting, bara vara, fast tillsammans. Ibland önskar jag så att jag fortfarande kunde ha det så. För det är nästan det som jag saknar allra mest. Inte dig som person, eller alla otaliga miljoner tankar som du väckte i min hjärna som inte alltid gjorde att jag mådde bra, men det där stunderna, som egentligen inte alls var speciella, men som man ändå kommer ihåg, dom saknar jag. Den där ack så enkla men värdefulla vardagen.